Postpartum

Men hej! Det var ett tag sen.

Det senaste året har varit ett händelserikt år för mig, även om det varit väldigt tyst här ett bra tag. En fantastisk utbildning på The Academy har jag bl.a. fått glädjen att genomföra.

Men framförallt har jag gått igenom en graviditet och en förlossning.
Den 19 december kom hon ut med rumpan först. Vändningsförsöket några veckor innan misslyckades, men vi bestämde oss snabbt för att följa läkarnas råd och planera för en vaginal förlossning, då både mina och bebisens mått var inom ramarna för detta. Någon direkt nervositet inför förlossningen hade jag inte, så jag såg ingen anledning till att gå emot läkarnas förslag och istället göra ett kejsarsnitt. Och då detta var min första förlossning så hade jag ju inget att jämföra med heller.

Förlossningsbrev och hela den biten kände jag inte heller att det var min grej. Att vara öppen för vad som händer kändes mer som min melodi. Det kan hända så mycket som man inte har en aning om. En planerad vaginal förlossning kan ändå sluta med ett kejsarsnitt, det vet man inte. Så att i förväg försöka planera hur ens förlossning ska gå till, och sen kanske bli besviken för att det inte blev som man tänkt sig, tyckte jag -för min del- kändes väldigt märkligt. Jag litar till fullo på personalen som finns omkring mig, att de vet vad som blir bäst, både för mig och barnet. Och se så bra det gick! Med två läkare, två sköterskor och två barnmorskor (och sambon såklart) på plats och med ett stadigt grepp om lustgasen så kom hon ut, 3200 gram tung och 49 cm lång. Såklart det finaste vi sett!

Det är nu drygt sju veckor sedan. Förutom en omgång vinterkräksjuka, stygn som släppt då jag blev klippt under förlossningen och ett misstänkt fruktansvärt njurstensanfall (och med fruktansvärt menar jag f r u k t a n s v ä r t , jag föder hellre barn flera gånger om) så har det varit sju fantastiska veckor. Att få se henne utvecklas för varje vecka som går. Trots att det är en helt ny vardag så känns allt ändå så självklart, det är en underlig och häftig känsla.

Det drygt sju veckor sedan vi fick träffa vår älskade lilla dotter. Det är även drygt sju veckor sedan jag fick min kropp tillbaka (som jag upplever det). Hur fantastiskt det än var att vara gravid, för att det skulle ge oss ett barn. Och hur bra graviditet jag ändå hade, så är det jätteskönt att kroppen börjar kännas mer och mer som vanligt. Jag kan röra på mig igen. För varje vecka som går känns kroppen starkare och mer uthållig, och det känns fantastiskt.

Så det är temat som bloggen kommer att glida in på framöver. Att sakta men säkert komma tillbaka till en fysiskt aktiv vardag. Men nu med lite andra förutsättningar; tillsammans med en liten bebis, och med en kropp som nyligen fött barn och som behöver tränas upp och läka ihop igen, inifrån och ut.

Vi hörs snart igen. Kram från Kajsa.

3 kommentarer
  1. Åh vad roligt att du är tillbaka! Tyckte det var så tråkigt när du försvann från bloggen, men förstod ju lite senare varför 😉

    Ska bli kul att följa dig igen, skulle själv behöva komma igång med träningen (1 år sedan lillprinsen kom…), så kanske jag kan få lite extra pepp och inspiration av dig här nu! 🙂

  2. Kloka, fina Kajsa! Så rätt! Kvinnokroppen är fantaststisk. Med kunskap och tålamod läker den och blir kanske till och med starkare än någonsin.
    Grattis både till examen och underbara dottern!

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras