Jag har med tiden blivit ganska avtrubbad när det gäller min reaktion på när en person berättar för mig om en smärta som man upplever i kroppen. T.ex. värk i ett knä, ont i ryggen, ischias eller ont i en axel. Jag upplever att det är (för) många personer som återkommande klagar på smärtor som de har i kroppen, men som väljer att inte göra något åt det. Föreslår jag att man ska besöka en naprapat, kiropraktor eller sjukgymnast, eller börja träna vissa muskelgrupper blir oftast svaret nej.
Jag har med tiden blivit ganska avtrubbad när det gäller min reaktion på när en person berättar för mig om en smärta som man upplever i kroppen. T.ex. värk i ett knä, ont i ryggen, ischias eller ont i en axel. Jag upplever att det är (för) många personer som återkommande klagar på smärtor som de har i kroppen, men som väljer att inte göra något åt det. Föreslår jag att man ska besöka en naprapat, kiropraktor eller sjukgymnast, eller börja träna vissa muskelgrupper blir oftast svaret nej. Man använder sällan ordet ”nej”, men kontentan av alla de förklaringar jag får resulterar tillslut i ett nej. Antingen så har man googlat sig fram och satt en diagnos på sig själv och pga detta så behöver man inte söka någon hjälp. Eller så tror man att det inte finns någon hjälp för just det problemet man lider av –och så fortsätter man i stället att klaga på sin onda rygg (eller vad det nu må vara).
Anledningen till att jag inte reagerar så mycket längre är för att det verkar som att dessa människor vill ha ont. Vill klaga. Vill tycka synd om sig själva. Eller, vad handlar det om? Det kanske finns någon som kan förklara det för mig? Varför väljer man att ha ont? Väljer man att inte söka hjälp eller låter bli att förändra på något i sin livsstil som uppenbarligen försämrar ens tillstånd så kan man nog inte förvänta sig något mirakel heller.
Några gånger per år bokar jag tid hos en naprapat, vare sig jag har några uppenbara smärtor eller ej. Jag vill kolla igenom kroppen och se så att allt står rätt till. Trots att jag inte har ont så brukar det behövas knäckas till lite både här och där. Höfterna har en tendens att bli sneda då jag varit ojämnt stark kring höfter och sätesmuskler och uppe i bröstryggen brukar det ske en låsning emellanåt som jag då får åtgärdad. Och så avslutas besöket med en massage –what´s not to like?
Jag ser dessa besök som en investering i mig själv. Att hålla efter eventuella svagheter och brister i min kropp som jag inte alltid märker av. Och få tips och råd om övningar som jag ska göra för att stärka upp olika muskler eller övningar som hjälper mig att bli rörligare. Det finns även tryckvågsbehandling om det skulle behövas.
Jag kan förstå om man tycker att det kännas läskigt eller ovant om man aldrig besökt en naprapat innan. När man inte riktigt vet hur det går till eller vad man ska göra. Men jag kan bara säga att jag alltid känner mig välkommen hos min naprapat. Han tycker alltid att det är bra att jag bokar tid om jag upplever smärta eller känner att jag vill kolla upp något. Jag känner mig aldrig till besvär.
Ge det en chans! Investera i dig själv! För det är faktiskt det jag tycker att det är, en investering. Vad händer om du går runt med din smärta i flera veckor, månader eller kanske år. Vad har det kanske utvecklats till då? Jag vill att du ska göra det du kan för att slippa ha ont. För din egen skull.
Vi hörs snart igen! Kram från Kajsa